Kärlek, grevar och baroner

Jag har förmånen att ibland få en bok i brevlådan, att tycka till om. Det kan du också få, förresten. Kolla in Fru Booked.

Nu har jag just läst en bok som jag fått och då ingår att tycka till om boken. Och det tänkte jag göra nu. Boken är De skandalösa av Simona Ahrnstedt. Hon är Sveriges enda romance-författarinna och det här är hennes tredje(?) bok. Jag visste inte att kärleksromaner numera heter ”romance”, men okej, det går väl bra. Nu till boken. Eller vi börjar med genren. Jag älskar kärleksromaner. Eller gjorde kanske. Jag läste min första Barbara Cartland när jag var 9 år. Den hette ”Den ståndaktige hertigen” och jag glömmer aldrig känslan när jag läste den i bilen upp till mormor. Det var det bästa jag läst i hela mitt då nioåriga liv. Sen följde många böcker i samma stil. Alla Cartland, Angelique-böckerna, Vita serien, alla Allersromaner jag kom över, osv. Tills jag tröttnade.

Nu när jag läser De skandalösa fnittrar jag förtjust.Det är precis som då. Kvinnorna har hjärtformade ansikten, glänsande lockar osv och känslorna är starka och i början förbjudna. Männen är alltid äldre och uppskattar inte den där fattiga kvinnan som inte är så vacker i början av berättelsen, men som sedan blir vacker med nya kläder och annan frisyr. Hon som inte är ett våp, utan bestämd och ger mothugg och svar på tal på ett sätt som mannen (hertigen, greven, baronen, you name it), aldrig tidigare mött. Inte konstigt att han mot sin vilja blir förälskad.

Så ja ja. Precis sån är boken och det var kul att läsa den. Simona kan också sin genre. Lite mer sex än i BCs böcker, men annars – en kärleksroman precis som de brukar vara. Denna hade dock hårda pärmar och ett tjusigare omslag än min bardoms Cartland.

Kommer jag läsa mer? Kanske, när mitt nioåriga jag längtar efter kärlek. Det kan hända när som helst.

(Att det sen finns korrfel i boken, hittade några stycken utan att leta, tycker jag är synd.)

 

Jag vågar påstå

Nu vill jag inte förvandla denna blogg till ett forum om bakning, men eftersom jag startat på detta tema så kan jag inte bara sluta huxflux. Så här kommer mera. Jag har nämligen vidgat mina vyer. Jag har bakat en rawfood-tårta. För er som inte är bekanta med fenomenet kan jag säga, det är precis vad det heter. Rå mat. Så en rawfood-tårta är inte gräddad, vilket inte är ovanligt i baksammanhang, det finns ju kakor att baka utan ugn och så vidare. Men en del av den råa filosofin är att inte förstöra näringen i maten med upphettning. Receptet hittade jag i den fantastiska boken Yogamat och på bilden såg tårtan lovely ut. Det gjorde den även i verkligheten. Men hur smakade den? Yngste sonen och sambomannen var inte imponerade. De tuggade misstänksamt på botten av dadlar, kakao och mandel. De tyckte fyllningen smakade smoothie (hallon och banan mixad med lite annat). De saknade fett. De saknade smör. Och mjöl. Jag, som vant mina smaklökar vid dylika ting, tyckte den var god. Söt var den och nu ska jag använda ett ord jag egentligen föraktar, fräsch. Den var fräsch. Och du kände dig glad efteråt. Inte socker, smör och grädde-glad, utan en annan slags glädje.

Nåväl, jag kanske inte gör en stor tårta nästa gång, utan portionsbakelser till den som vill ha. Och bären ovanpå smakar nog bäst när de är svenska och mognade här, inte importerade från gud vet var.

Men efter denna erfarenhet vågar jag påstå: det finns en anledning till att det är smör i de godaste bakverken. Smör trollar. Smör skapar magi. Så gör även grädde. Men det betyder inte att du måste använda det jämt. Och med rätt gäster (typ mina yogapolare) hade tårtan gjort succé.

Så sakteliga

Jag behärskar inte det här bloggverktyget ordentligt än, därför kan jag inte visa bilder på min fina banoffee-paj och inte heller på den groteska efterrättstårta jag bakade förra helgen. Chokladmoussetårta med vit chokladpannacotta. Hur mastigt låter inte det? Imponeringsfaktorn var hög och de gäster som fick smaka var mäkta imponerade. Hur det smakade? Jo, ganska gott. Chokladmousse är gott, pannacotta är gott. Och allt detta mos på en botten av chokladsockerkaka. Som för övrigt pöste upp en halvmeter under gräddningen för att sen sjunka ihop till en platt och seg, halvtorr skapelse. Men den smakade jättegott och i kontrast till allt mousseigt blev det stor succé.

Jag vågar påstå att tårtan var bättre än Sveriges bidrag i melodifestivalen.

Receptet hittar du här.

Banoffee-paj I

 

Jag tänkte ägna mig åt lite forskning här framöver. Jag tänkte äta och baka banoffee-paj och på så vis hitta den ultimata banoffee-pajen. Ett besvärligt arbete, men någon måste göra det.

Det började så här: för några veckor sedan var jag med min goda väninna J (hon finns i bloggen här bredvid) och fikade på Café Egoiste eller vad det nu heter i Mood-gallerian. (De tog för övrigt betalt två gånger av min väninna J och hon har inte orkat gå dit och klaga, så om någon därifrån läser det här, så vet ni att ni är skyldig henne 95 kr). Nåväl, där, vid detta tillfälle smakade jag min allra första tugga banoffee-paj. Som namnet antyder innehåller pajen förutom en digestivebotten, kola och banan. Toffee och banan. Banan och toffee. Ja, ni hajar. På toppen är det grädde. Det hela smakar underbart. Kanske extra bra när man inte äter en hel bit, utan bara smakar av någon annans bit…

Vidare… en tid senare besökte jag London tillsammans med min mor, och på Victoria&Alberts museums uteservering, fanns denna läckra paj. Jag köpte, åt och blev mycket glad. I denna variant var det även mascarpone i gräddtoppingen.

Några dagar senare i samma stad fikade jag och mor på ett varuhus, det blev en bit banoffee-paj även där. Även denna var mycket god, trots en hårdare pajdeg som inte hade samma smuliga digestivekaraktär som den tidigare.

Nu, idag, lördag, har jag just provbakat min första egna. Den står i kylen och smaskar till sig och jag kommer alldeles strax återkomma med en rapport om hur god (eller inte) den är. Detta recept har jag använt.

 

 

Hej

Hej

Jag börjar så här. En smula trevande, men dock en början. En nystart, en ny bloggstart på en ny plats. Vad har jag att berätta? Vad har jag lärt idag? När jag skriver det här är måndagen snart till ända. Jag har arbetat hårt hemmavid, jag har fikat på uteservering, jag har använt min nya juicemaskin och pressat saften ur bland annat en rödbeta. Jag har lagat potatismos till middag och jag har hört min samboman baka fransk chokladkaka medan jag kvällsjobbade. Jag har också googlat väldigt mycket på Paul McKenna och även försökt massera min ena katt. Men har jag lärt mig något? Nä, men det gick bra ändå. Det här var en bra dag.

Nu såsar jag i soffan till en Richard Gere-film och lovar att nästa inlägg ska blir mer intressant än detta. Och om inte nästa blir det, så i alla fall nästa. Eller nästa. Eller nästa…